Hänsyn? Omtanke? Civilkurage?

Det är härligt att ha hjälp i sitt hårda arbete. Björn Bäck och Pelle Israelsson jobbar hårt inom språkpolisyrket så att jag med gott samvete kan ta semester.

Jag borde inte bry mig ett dugg, men jag får rysningar när folk skriver "dem" hela tiden och inte förstår att det är skillnad på de och dem. Skriv hellre DOM i så fall... Men det är lätt - byt ut de mot vi och dem mot oss så ser/hör man ju hur det skall vara. Särskrivningar gillar jag inte heller.

Det beror nog egentligen på att jag är rädd om vårt svenska språk - och det är besvärligt att vara det i Skåne... Här tappar man ändelser. Man plockar äpple, tar foto och går till olika ställe... Jag plockar äpplen, tar foton och går till olika ställen. Jag förstår att det är dialektalt men det stör mig ändå oerhört mycket att det på en dörr i skolan står "Kärnämne". Jag har alltid undrat vilket kärnämne som åsyftas... Så dryg jag är, jag vet. Men jag är lärare med licens att vara dryg. Svensklärare bl. a. Den här veckan fick jag dessutom extra betalt för att jag är dryg genom lärarlönelyftet. TACK chefen!

Ett ord som även verkar försvunnit ur vårt ordförråd är ordet "hänsyn". Åtminstone så verkar inte folk förstå vad det betyder längre. Det är trist.

Heder åt Morgan Alling och Erik Grönberg som skriver om övergrepp! De visar både omtanke och civilkurage - ytterligare två ord som håller på att försvinna.

Den som utsätter någon för övergrepp är oftast inte själv medveten om att han eller hon gör fel. Den som läst Patrik Sjöbergs bok lär sig se tecknen (annars är de svåra att upptäcka). Har du inte läst den? GÖR DET!

http://www.expressen.se/nyheter/erik-vill-att-killar-ska-oppna-sig-om-overgrepp/

Jag hade tur. Jag råkade inte så illa ut som andra, men under många år blev jag utsatt för en vuxen mans kladdande händer och flåsande andedräkt. Han kramade mig "bara" och tryckte sig emot mig medan han flåsade mig i nacken. Det var så fruktansvärt obehagligt.

Han var min lärare. En man som mina föräldrar kände och vars dotter gick i min brors klass.

Jag vågade inte säga någonting men jag gjorde allt för att slippa. Jag försökte övertala min mamma att jag skulle sluta spela både flöjt och piano (utan framgång), jag tog med kompisar på lektionerna och ibland uteblev jag utan att meddela.

När jag försökte säga till honom att jag ville sluta spela ringde han min mamma och berättade hur begåvad och duktig jag var...
Jag vågade inte säga ifrån till läraren, inte säga något till mina föräldrar. Inte förrän jag var i 40-årsåldern berättade jag för min chockade mamma som medgav att hon troligen inte trott mig om jag sagt något då. Vad skulle jag ha sagt?

Tack och lov pågick mina spellektioner endast i 40 min och sedan kom nästa elev. De elever som spelade sist på dagen råkade mer illa ut. Detta pågick i tio år... och jag var bara nio år när det började. Jag kan fortfarande känna hans äckliga skägg och flåsande andedräkt och jag ryser än i dag av minnet.

Någon kunde mycket väl tyckt att "men du sa ju inget" eller "du har väl inte ställt upp på något mot din vilja". Det beror väl på hur man ser det? Hela mitt väsen skrek "JAG VILL INTE" men ur min mun kom inte ett ljud.

Detta är bakgrunden till att jag ALDRIG kommer att kunna acceptera att någon utnyttjar sin position. Och att ALLA måste reagera mot övergrepp - oavsett det är barn eller unga vuxna som blir utsatta. Jag klarade mig lindrigt undan men mådde dåligt av det jag råkade ut för. Jag kan inte ens föreställa mig hur förfärligt de mår som behövt ställa upp på både det ena och det andra.

Ingen fanns där för mig eftersom jag inget vågade säga. Ingen såg mig, för jag drog mig undan. Idag är vi mer upplysta. Vi måste se signalerna. Vi måste agera. Tyvärr räcker det inte alltid, men vi kan inte sluta försöka ändå!

ALLA lärare, tränare, coacher etc. har ALLTID ett extra ansvar. MAN FÅR INTE UTNYTTJA SIN POSITION bara för att man kan...