Nu är det sommarlov - på riktigt!!
Jag fick den stora äran.. eller vad det nu var, att jobba på sommarskolan. Sex halvdagar mot sju dagar ledigt under läsåret. Mmmm. Sex halvdagar - som eleverna var där. Det blev en hel del mer jobb, men hade jag accepterat det så hade jag. Jag kommer dock att behöva mina sju dagar ledigt!!
Så här i efterhand känns det bra. Fem elever blev godkända. Tre elever har en hel del att jobba vidare med. En kom och störde i tre dagar och gjorde mig tjänsten att utebli övriga dagar (på min anmodan). Får man säga vad man vill till elever? Ja, faktiskt. Så länge man har förmågan att hålla sig till sakligheter. Jag älskar mitt jobb de flesta dagar. På sommarskolan har jag faktiskt älskat det mer än på länge :-)
Jag vet inte när jag behövde mitt lov så mycket senast. Jo, förressten det vet jag. Det var nog 2006. Läsåret -05/06 måste ha varit det roligaste i mitt liv. Jag jobbade som musiklärare på en skola som hade samarbete med musikskolan. I varje årskurs fanns minst en trummis och en basist. Dessutom hade jag DUKTIGA och intresserade elever. Kunde det bli annat än bra? Nej, såklart inte. Jag kände mig oerhört priviligierad, livet var fantastiskt och jobbet var näst intill euforiskt roligt. Nästan för kul. Konserter avlöstes av avslutningar och klassfester. Varje dag var en ny fest.
Dagen innan avslutningen gick luften ur mig. Avslutningen gick på bara vilja. Där är vi idag. Allt går på vilja. Ingen som inte varit där förstår.
Det senaste året har varit omäktigt jobbigt. På många sätt. Jag har pluggat - men orkade inte med höstens kurs. Jag tentade aldrig - ett misslyckande. Det tär...
Vårens kurs gick utmärkt. VG. Högsta betyg. Precis som alla de övriga kurserna senaste åren. Varför orkade jag inte med höstens kurs då... Ja, det kan man fråga sig...
En människa har inte hur mycket energi som helst. All min energi gick åt till jobbet, hundarna, mina barn och att kämpa mot orättvisor. Jag älskar livet. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar mina djur. Jag älskar mina barn Jag älskar min man. Jag älskar mina vänner.
Men jag hatar orättvisor. Oavsett av vilken anledning hatar jag orättvisor av alla de slag. Hata är ett hårt ord. Jag gillar det verkligen inte, men jag HATAR verkligen orättvisor.
Sorry vänner. Oavsett vad så kan jag inte ställa upp på orättvisor. Oavsett om de beror på rasism, sexism, förtyck - eller enbart av olika förutsättningar. Det går inte. Jag HATAR orättvisor - speciellt när jag förstått hur orättvist det kan vara.
Det som stör mig mest är att det tagit mig flera år och kostat oss oerhört mycket pengar att förstå hur dessa orättvisor drabbat både oss och andra... Om det sedan är olagligt eller enbart fruktansvärt omoraliskt spelar ingen roll. Det är oacceptabelt - och jag kan aldrig ställa upp på det.
Tack alla ni som stöttat mig och alla andra inblandade. Tack för att ni står för rättvisa, jämlikhet och sunt förnuft. Tack för att ni är medmänskliga och underbara. TACK.
Och ni som tycker att det är ok att utnyttja sin makt och sin position, ni som tycker att det är ok att utnyttja att unga tjejer är oförsvarbara, att det är ok att utöva utpressning och att tala illa om oss och många andra - tack för att ni lämnar oss ifred. Vi njuter av det. TACK!!!
By the way - att anklaga någon för ett brott de inte begått (vilket självklart läggs ned utan större förundersökning) kallas för falsk tillvitelse.
